Här om dagen när jag cyklade till jobbet bestämde jag mig för att ta (om)vägen över Järvareservatet. Även om det rent längdmässigt är längre känns det inte så känslomässigt eller fysiskt. För vad kan vara en bättre väg till jobbet än över böljande ängar, genom skogar där solen skiner ner genom trädkronorna och fågelsången följer än? Till på köpet får man även en mindre stressfull färd än motsvarande sträcka inne i staden.
Skillnaden var total jämfört med ett tag sedan när jag cyklade inne i stan. Där var det ingen fågelsång man hörde utan ljudet av biltrafik, däcktjut, tutor och annat som knappast bidrar till en stressfri pendeltur. Till detta ska även läggas det faktum att en tur på Stockholms cykelfält i rusningen är en konstant lekt med döden och då är det inte bara plötsligt uppdykande fysiska hinder jag tänker på.
När jag tänker på detta när jag cyklar fram över Järvareservatet är det svårt att förstå hur de som ville bygga tio miljonprogramområden på denna plats tänkte. För även om vi bor i en (stor)stad behöver människan närhet till natur och avkoppling från stadens både fysiska och psykiska påfrestningar. För det räcker inte med att säga att folk får ta tåget till naturen utan ett rikt natur- och djurliv i vardagen är något som alla människor behöver för att få en bra hälsa.
Närheten till natur och grönområden är även något som Sollentunaboarna vädersätter högt när man får ranka vad som är viktigt i kommunen. Då handlar det även inte bara om stora natur- och grönområden som Järvareservatet utan även om mindre mer närliggande gröna lungor – lungor som allt mer byggs bort i ivern att få något stadslikande som i slutändan är rätt långt från den ”stenstad” man vill efterlikna.