En av veckans stora Stockholmsnyheter, förutom Green Gargos urspårning i tisdags, var att Sveriges Olympiska Kommitté (SOK), har bestämt sig för att lämna in en intresseanmälan om att få anordna Vinter-OS 2022. SOKs tanke är att tävlingarna ska gå i Stockholm och Åre samt att Flottsbrobacken i Huddinge på konstgjord väg ska höjas med 100 meter och att ishockeyn ska gå i någon av länets alla arenor som ej är avsedda för ishockey.
SOKs budget kan starkt ifrågasättas och det faktum att det kommer behövas statliga ekonomiska garantier för att Internationella Olympiska kommittén (IOK) ens ska ta inreseanmälan på allvar gör att chanserna för ett OS i Stockholm får ses små och detta med all rätta då våra skattepengar kan användas betydligt bättre.
Det intressanta i det hela är dock verken SOKs intresseanmälan eller den totala bristen på stöd från stat/kommun utan den närmast reflexmässiga reaktionen från många att ett sådant litet land som Sverige inte kan anordna ett OS. Denna reflex måste vara något typiskt svenskt (även om jag inte gillar att använda detta ord) och vi behöver bara se till vårt, till storlek och befolkning, mindre grannland i väster Norge som anordnade Vinter-OS 1994 och gjorde detta med bravur. Samma land planerar även att söka OS år 2022.
Så att Sverige skulle vara för litet för att söka OS håller jag inte med om men av rent ekonomiska skäl (speciellt som skattebetalare) kan man ifrågasätta det hela. Även det faktum att vid vi vår senaste ansökan förgiftade OS-delegaterna med vatten från Riddarfjärden kan ge en hint om att vi kanske inte står bäst till för ett få anordna ett OS. Dock kan vi alltid drömma om en OS-femmil ute på golfbanorna i Rotebro eller kälkåkning på Väsbytippen.