I Regeringsformen (en av Sveriges grundlagar) 15 § fjärde stycket står följande ”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan.” Denna enkla mening gör det möjligt för oss alla att fritt vandra i skog och mark oavsett om det är staten, en kommun eller ett privat företag som äger marken. Allemansrätten är något relativt unikt för Sverige och Norden som årligen drar turister till Sverige.
Men med allt jämnande mellanrum angrips dock allemansrätten av olika särintressen och även om argumenten skiljer sig från gång till gång är målet det samma – att kraftigt begränsa allemansrätten och allra helst avskaffa den helt. Ibland handlar det om att upphäva strandskyddet, ibland om att markägare inte vill ha friluftsmänniskor och andra i sina skogar och ibland bara om enskildas ekonomiska intressen. Något som alla som kämpar mot allemansrätten har förstått är att det inte går att införa allt för stora begränsningar på en gång utan det får tas i små steg. I det långa loppet blir dock resultatet det samma för om vi hela tiden gör tummen upp för begränsningar av allemansrätten står vi där en dag utan någon allemansrätt och förbudsskyltar i var och varannan buske.
Med andra ord måste varje försök, oavsett hur litet eller oförargligt det ser ut att vara, till att begränsa allemansrätten kraftfullt och distinkt tillbakavisas och den lilla människans rätt till naturen sättas främst.