Ibland får jag frågan om varför jag började inom partipolitiken och varje gång är det lika svårt att ge ett svar utan att hamna i floskelträsket. Med tiden har jag dock lärt mig att vända på frågan och nu förtiden brukar jag svara på vad som inte fick mig att börja med partipolitiken (kan låta som en motsägelse men det klarnar nog).
Jag började inte med partipolitiken för att träla under partipiskan eller bli överkörd av mina partikamrater i stadshuset (vilket skedde under tiden jag bodde och var partipolitiskt aktiv i Stockholms kommun). Det var inte heller för att sko mig eller ge mina vänner toppjobb inom kommunen. Inte heller var det för att försämra för ungdomar och gamla eller för att sätta politiska ideologier framför pragmatiska lösningar. Jag blev inte heller politiskt aktiv för att någon annan skulle säga till vad jag skulle tycka, tänka och rösta. Jag har heller aldrig haft en tanke på att utöva makt eller på något sätt berika mig själv.
Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till och skriva om ämnet men jag tror att du har förstått var jag vill komma. Om inte kan jag tala om att det som står i stycket ovanför tyvärr verkar vara varför många blir partipolitisk aktiva eller hur många partier idag fungerar. Många verkar tyvärr ha glömt bort på vilkas mandat man sitter.
Glöm inte vem som sitter på den yttersta makten – för det är du!