2008-02-01
Foto:
NASA. Montage: Astrowebb.
|
Besättningen ombord på Columbia STS-107. Från
vänster i röda tröjor: Kalpana Chawla, Rick Husband, Laurel
Clark och Ilan Ramon. Från vänster i blåa tröjor: David Brown,
William McCool och Michae Anderson.
Foto: NASA.
|
För
fem år sedan, strax innan klockan tre, svensk tid, på eftermiddagen
den 1 februari, satt jag och halvtittare på Columbias
landningsinflygning. Samtidigt satt jag och skrev de sista raderna i
den artikel som skulle läggas ut dryga 15 minuter senare angående
Columbias lyckade landning och av slutning av STS-107. När de sista
meningarna av artikeln var skrivna hör jag en röst på NASA TV
meddela att markkontrollen förlorat kontakten med Columbia. Då detta
händer under varje inflygning reagerade jag inte skärskilt på detta.
Min reaktion ändrades dock snabbt när jag fick klart för mig att
Columbia även hade försvunnit från radarskärmarna. Detta meddelande
fick mig att gå från att halvtitta till att följa minsta rörelse på
NASA TV och börja surfa runt på Internet på de sajter som brukare
vara snabba med uppdateringar. Jag har inget klart minne av hur jag
fick reda på vad som hade hänt men jag minns att CNN.com hade en
rubrik i stil med "Space Shuttle have crash". Det definitiva
beskedet kom klockan 15:16 då Columbia skulle ha landat på Kennedy
Space Center.
De följande timmarna var några av de mest hektiska dittills i
mitt liv. Förutom att uppdatera Astrowebb finkammare jag Internet
efter det senaste om haveriet samtidigt som jag hade kontakt med
andra rymdintresserade.
Förutom lördagen den 1 februari 2003 var även den kommande veckan
fylld med presskonferenser och annat rörande haveriet. Det jag minns
starkast från dessa presskonferenser är ett uttalande från
Dan Dittemore, dåvarande chef för rymdfärjeprogrammet, "It is something else. It is something else".
Frasen upprepades ett flertal gånger på en
presskonferens den 5 februari 2003 med anledning av att NASA började
misstänka att den pörösa isoleringen på bränsletanken kunde ha
lossnat och slagit hål på vingkanterna (RCC-panler), som består av två lager
förstärkt kolfiber med luft mellan.
Själv förstod jag inte riktigt hur
ett material som kan smulas sönder med händerna kan skada ett
material som ska klara av flera tusen graders värme. När jag första
gången såg videon från de tester som utfördes där isoleringsmaterial
sköta på RCC-panelerna och såg hålet som uppstod blev jag
förstummad. Jag har än idag svårt att ta till mig det faktum att sju
personer dog på grund av en isoleringsbit som kan smulas sönder med
två fingrar.
Ett annat uttalande, från januari
1967, som har anknytning är från Gus Grissom;
"If we die, we want people to accept it.
We're in a riskey business, and we hope if
anything happens to us it will not delay the
program."
Idag, på femårsdagen av Columbiahaveriet, kommer
jag att ägna en stund åt att hedra alla de astronauter och
kosmonauter som fått sätta livet till i mänsklighetens utforskning
av den yttersta gränsen - rymden. För utan dessa modiga män och
kvinnor är människan dömd till undergång.
/Johnny Rönnberg
Februari 2008
