2007-08-20

Artistbild över Voyager. Bild: NASA.

Voyager 1 och 2 är två identiska rymdsonder som byggdes för att i första hans utforska planeterna Jupiter och Saturnus. Från början hade varje rymdsond tio operativa instrument, av dessa är i skrivande stund sex stycken igång. Dessa sex instrument stödjer de fem vetenskapliga områdena som det fortfarande förekommer forskning på. Den främsta anledningen till att visa instrument inte fungerar längre är att tillgången på elektricitet minskat. Vid uppskjutningen producerade plutoniumet ombord 470 watt 30 volt likström. I dagsläget har detta sjunkit till 288 watt för Voyager 1 respektive 289 volt för Voyager 2. För båda rymdsonderna är minskningen mindre än vad beräkningar gjorda före respektive uppskjutning tydde på.

Under de kommande åren kommer NASA stänga av de resterande instrumenten ett efter ett allteftersom tillgången på elektricitet minskar. Omkring år 2020 kommer elektriciteten ombord inte räcka till för att driva instrumenten. Detta betyder att NASA kommer stänga av det sista instrumentet och låta Voyager 1 och 2 fortsätta sin resa ut i oändligheten utan påslagna instrument och kontakt med omvärlden. Redan idag måste instrumenten slås av och på efter ett schema för att klara strömtillgången.

Fungerande instrument
Följande fem instrument fungerar i skrivande stund ombord på var och en av Voyagersonderna:

- MAG Magnetic field investigation
Denna magnetometer används för att mätta intensitet i magnetfält.
- LECP Low energy charged particle investigation
LECP används för att mätta spektrum på lågenergipartiklar, elektroner och joner.
- PLS Plasma investigation (endast Voyager 2)
PLS används för att mätta solvinden.
- CRS Cosmic ray investigation
CRS används för att mätta spektrum på hög- och lågengergipartiklar.
- PWS Plasma wave investigation
PWS används för att mätta elektrovågor i plasmavågor.

För att ta emot den vetenskapliga data som rymdsonderna samlar in samtidigt som rymdsonderna spar på energin ombord har NASAs tekniker lagt upp en strategi som man arbetar efter. Grunden i kommunikationen med Voyager 1 och 2 är NASAs Deep Space Network (DSN) som består av radioantenner på 34 respektive 70 meter.

Under minst 16 timmar varje dag försöker NASA med hjälp av DSN ta emot data från rymdsonderna med hjälp av de 34 meters antenner i en hastighet av 160 bps. Dock nås inte detta mål varje dag då antennerna inte alltid ligger i linje med rymdsonderna. För att ta emot större mängd data i bättre upplösning spelar rymdsonderna varje vecka in 48 sekunder av data (2x48 sekunder för Voyager 1) som sedan var sjätte månad sänds i en hastighet av 115.2 kbps till jorden. Denna data tas emot med hjälp av de 70 meters antenner som ingår i DSN.