2007-08-20

Historien om Voyager 1 och 2 är historien om två rymdsonder som påbörjade ett fem år långt uppdrag för att sedan segla in i evigheten.

En resa mot det yttre av solsystemet

Jupiter fotograferad av Voyager 1. Foto: NASA.

Det första delmålet på resan mot det yttre solsystemet var planeten Jupiter. Voyager 1 hade sin närmaste kontakt med Jupiter den 5 mars 1979 medan Voyager 2 flyg förbi gasjätten den 9 juli samma år. Under de månader som de båda rymdsonderna hade möjlighet att studera Jupiter på nära håll avslöjade man bland annat detaljer om planetens turbulenta atmosfär och dess måne Io. Under förbiflygningen av Jupiter togs de dittills mest detaljerade fotografierna av Jupiter. Under perioden januari - april 1979 tog Voyager 1 över 19 000 fotografier av Jupiter och dess månar. I april tog Voyager 2 över och fram till augusti 1979 tog Voyager 2 över 33 000 fotografier av Jupiter och dess månar.

En av de mest överraskande upptäckterna som Voyager 1 och 2 gjorde vid sin Jupiterpassage var att det förekom vulkanaktivitet på månen Io.

Efter att Jupiter var avklarad fortsatte resan ut mot Saturnus och dess ringar. Voyager 1 flög som närmast förbi Saturnus den 12 november 1981, det var även det datum som brukar anses som då Voyager 1 påbörjade sin resa ut ur solsystemet. För Voyager 2 dröjde det nästan ett år till innan den passerade som närmast Saturnus den 25 augusti 1982.

Tack vare Voyagersondernas studier av Saturnus fastställdes bland annat fastställa vad planetens atmosfär bestod av samt temperaturskiftningar i både övre och undre atmosfärslager. Bland annat kom båda rymdsonderna fram till att atmosfären i stort sätt bara består av helium och väte, varav helium utgör sju procent. Rymdsonderna mätte även upp vindhastigheter på över 500 meter per sekund vid ekvatorn. Det fanns även bevis på kraftiga jetvindar i atmosfären.

Efter Saturnuspassagen fortsatte Voyager 2 mot Uranus och Neptunus med Voyager 1 som sagt påbörjade sin resa ut ur vårat solsystem. Som närmast kom Voyager 2 Uranus den 24 januari 1986 då rymdsonden passerade planeten på ett avstånd av 85 500 kilometer. Bland de upptäckter som Voyager 2 gjorde kan nämnas ett ovanligt starkt magnetfält, 10 tidigare okända månar, komplexa ytstrukturer på ett antal månar samt detaljer om Uranus ringsystem. Även av Uranus tog Voyager 2 tusentals fotografier.

Den 25 augusti 1989, 12 år efter uppskjutningen, passerade Voyager 2 planeten Neptunus på ett avstånd av 4 950 kilometer. Neptunuspassgen är den närmsta planetpassage som Voyager 2 har gjort sedan rymdsonden lämnade jorden. Fem timmar efter Neptunuspassagen passerade rymdsonden en av Neptunus största månar, Triton, på ett avstånd av 40 000 kilometer. Detta var Voyager 2s sista närkontakt med en solid himlakropp.

Precis som sin systersond hade gjort nära åtta år tidigare påbörjade Voyager 2 nu sin resa ut ur solsystemet. Den 1 januari 1990 räknas som det officiella datumet då de två Voyagersonderna påbörjade sin interstellära fas av sitt uppdrag.

Ett sista fotografi innan oändligheten

Sista fotografiet taget av Voyager 1. Klicka för större bild >>> (jpeg, 163 Kb). Foto: NASA.

Den 1 januari 1990 började Voyager 1 och 2 den interstellära delen av sina uppdrag. Ungefär fem veckor senare, den 14 februari, tog och skickade Voyager 1 tillbaka en sista serie av fotografier. Denna fotoserie visar delar av vårat solsystem och är första gången som vi haft möjlighet att sett allt detta utifrån.

Under de senaste 17 åren har de två rymdsonderna fortsatt sin rea bort från oss och Solen samtidigt som de har samlat in vetenskapliga data och skickat tillbaka till jorden. Fortfrande studerar rymdsonderna förekomsten av solvind, magnetfält, elektrofält och radiovågar. På grund av avståndet tar det 14 timmar för radiosignalerna att färdas enkel väg mellan Voyager 1 och jorden. För Voyager 2 tar samma resa 12 timmar. Avståndet från Solen till Voyager 1 är 15,5 miljarder kilometer och till Voyager 2 är det 12,5 miljarder kilometer. båda rymdsonderna färdas med en hastighet av ungefär 1,6 miljoner kilometer per dag.

Enligt de senaste beräkningarna kommer kärnreaktorerna ombord på Voyager 1 och 2 producera tillräckligt med elektricitet för att hålla rymdsonderna igång till år 2020.

Läs mer om rymdsonderna och instrumenten samt dess livslängd >>>