Astrid
1 var Sveriges första mikrosatellit. Med det ta menas att satelliten
är liten. Vikten var endast 27 kilo och var stor som en drickback.
Uppskjutningen var den 24 januari 1995 och skedde i Plesetsk i Ryssland.
Satelliten var med ombord på en rysk COSMOS-raket. Uppsändningen till
den cirkulära banan på 1000 km höjd gick planenligt och alla ombordvarandesystem
fungerade väl fram till den 3 Mars 1995 då kontakten med nyttolasten
bröts.
Fast Astrid 1 var i drift så kort tid så fick man ändå en stor mängd
vetenskapligt värdefull data.
Nyttolasten, som konstruerats av Institutet för rymdfysik i Kiruna,
avsåg studium av de neutrala partiklarnas roll i jordens magnetosfär
och jonosfär. Instrumenten bestod av ett avbildande neutralpartikel-instrument
(PIPPI), en liten kamera för ultraviolett och visuellt ljus (MIO)
och en elektron-spektro-meter (EMIL). Förslaget att uppkalla dessa
efter Astrid Lindgrens figurer kom faktiskt från en rysk deltagande
forskare.
Astrid 2
Astrid 2 var Sveriges andra mikrosatellit och sändes framgångsrikt upp
i omloppsbana kring jorden med en rysk bärraket från rymdbasen Plesetsk,
som ligger 80 mil norr om Moskva, den 10 december 1998. Astrid 2 börjades
anvendas i mitten av januari 1998 och fram till den 24 juli 1999.
Astrid 2 har utvecklats av Svenska Rymdbolaget (rymdaktiebolaget) på
uppdrag av Rymdstyrelsen. Projektet syftade till det aljerade studier
av norrskenet och dess uppkomst. Utöver Sverige har Danmark, Tyskland
och USA deltagit med egna mätinstrument.
Astrid 2 väger cirka 30 kg och skickades upp tillsammans med en rysk
navigationssatellit. Hon ligger i en polär bana på cirka 1000 km höjd,
vilket möjliggjort kontakt med satelliten från Sverige på nästan varje
varv.
Astrid 2 har bl.a. gjort mätningar i jordens magnetosfär, den "kokong"
av elektriskt laddade partiklar (plasma) som hålls samman av jordens
magnetfält.
Satelliten har också uppifrån avbildat ljuset som norrskenet sänder
ut. Den ömsesidiga påverkan mellan laddade partiklar och magnetfältet
ger snabba vågrörelser i plasmat som kräver mycket avancerade instrument
för att kunna tolkas.
Instrumenten väger tillsammans cirka 9 kg och består av ett instrument
för mätning av elektriska och magnetiska fält (EMMA), en s.k. Langmuirsond
för studium av finstrukturer hos plasmat i tid och rum (LINDA), en elektron-
och jonspektrometer (MEDUSA), och en fotometer för avbildning av norrsken
(PIA).
